Nu är Henry 3 månader och världens härligaste bebis! Så snäll, glad och go! Jag skrev ingen förlossningsberättelse på bloggen då jag fick Charlie och jag tänker inte göra det i detalj den här gången heller, men jag känner ändå att jag vill skriva några ord, då mina två förlossningar kändes så otroligt olika varandra och det var jag inte beredd på. När jag fick Charlie så gick vattnet hemma vid 23.30 och jag fick kraftiga värkar som kom PANG från 0-100 med typ 30 sek-1 min mellan varje värk. Värkarna blev aldrig värre utan jag fick en chock när dom startade! Vi kom in till BB vid 02.00 och väl där kände jag mig fokuserad hela tiden och smärtan tog inte över mig utan jag fokuserade på att andas och Charlie föddes 9.15. Jag var så otroligt nöjd med förlossningen och jag kände direkt efteråt att ”det här kan jag göra om i morgon”! Jag har därför inte varit nervös över att skaffa syskon till honom och jag har längtat efter att få vara med om en förlossning igen. När vi blev gravida med Henry och det var ett par månader kvar till förlossningen så började jag ändå bli nervös… Förra gången hade jag ju ingen erfarenhet och visste inte alls vad som väntade, men den här gången hade jag något att jämföra med. Jag tänkte att om vattnet går så kommer jag säkert att få panikont igen! Och eftersom första förlossningen gick relativt fort så har alla förberett mig på att om vattnet går så är det bråttom att åka in då andra barnet oftast går fortare.
Henry var beräknad söndagen den 20 oktober och värkarna startade på fredagen den 18 oktober vid kl. 18 på kvällen. Det var då jag förstod att det var någonting annat än förvärkarna jag hade haft i några dagar. Vi kom in till BB vid 02.30. Jag hade då inte så kraftiga värkar, men täta och tillräckligt kraftiga för att jag skulle vara nervös över att det skulle gå fort om vattnet skulle gå… Jag kände mig tryggare inne på förlossningen! Det tog flera timmar innan det blev kraftiga värkar och dom gjorde extremt ont i ryggen (vilket jag inte kände igen alls från förlossningen med Charlie). Jag vill inte gå in på detaljer, men jobbigt var det och lång tid tog det! Tillslut kom han äntligen och då i vidöppen hjässbjudning (vilket var anledningen till att det tagit tid och gjort så ont i ryggen). När han var ute var all smärta borta och jag var överlycklig! Men jag är glad att det här inte var min första förlossning, för då hade det nog dröjt innan det blev syskon till Charlie (om det ens skulle ha blivit några)…
Jag har två underbara barn och jag kunde inte vara lyckligare! De ger mig så mycket glädje varje dag så jag tror att jag snart spricker! Att se kärleken växa fram dem emellan är helt magiskt!
